Teorier, utbildningar, böcker och talare inom ledarskap och management betingar alla höga värden, både ekonomiskt och i form av tyst kunskap bara för att nämna några av anledningarna till varför den här branschen är så attraktivt. Det satsas mycket på att forma ledare i form av tid och pengar. Ledare i sin tur har också mycket inflytande och resurser vilka de kan använda för att påverka vilken typ av teoribildning som ska få utrymme.

Efter att ha rört mig några år inom den kunskapsproducerande delen av ledarskap- och managementbranschen har jag fått ta del av många olika experters kunskaper kring vad ett gott ledarskap är. Vissa hävdar att det handlar om att studera sig själv objektivt för att hitta sätt att leda på som är tydliga och hjälpsamma för den arbetande, andra hävdar att det är så paradoxalt att det inte går att skapa sig en bild av vad ett gott ledarskap är, någon menar att det är genom att vara snabb och innovativ som ledaren kommer till sin rätt på ett företag. Ett enhetligt svar på frågan finns alltså inte, det är lika mångfacetterat som det finns personligheter. Däremot delar de alla något i vad de saknar.

Jag är en person som identifierar mig väl med begreppet range, eller bredd på svenska. Det finns få saker jag inte hittar något intressant i och jag har minst sagt provat på både det ena och det andra, haft ett, två och tio olika jobb. På flera arbetsplatser har jag inte bara haft en närmsta chef utan flera. Och när man inte befinner sig i kedjan av alla chefspositioner utan är fotfolk har jag ju också haft en rad VDar, områdeschefer, Sverigechefer osv som befunnit sig ovanför mig. Jag vill helt enkelt hävda att jag har en del erfarenheter när det kommer till ledarskapets andra sida. Den sidan som jag skrev ovan saknas hos denna lukrativa bransch.

Nå min avsikt är inte att ge mig in managementvärlden och skapa ytterligare en teori om ledarskapet. Inte heller förordar jag ett hierarkiskt fritt samhälle, en avsaknad av arbete eller någon annan form av omstöpning av rådande strukturer. Det jag är ute efter är att tillföra ett perspektiv jag ser nästintill saknas i den här världen, som gör den både kuslig, naiv och patroniserande. Jag vill tillföra den anställdes perspektiv på att bli ledd. Ett perspektiv som blickar underifrån och upp, istället för ovanifrån och ner. För i grund och botten handlar ju allt ledarskap om just oss som blir ledda, men ändå så är det sällan man ser eller hör den anställde få komma fram och tala själv istället för via någon annan. Den anställde blir snarare ett slags illustrativt opersonligt subjekt som nämns överallt, men aldrig tillfrågas vad hen tycker fungerar, vad hen saknar. Min ton är raljant, visst tillfrågas vi anställda. Vi tillfrågas nästan lite för ängsligt mycket i olika enkäter och uppföljningar. Vissa chefer verkar inte göra något annat än att sitta med den typen av uppgifter. Men en personlig röst för de anställda, som inte bara skanderar om reformer och revolutioner, har jag inte lyckats hitta. Någon som också reflekterar kring allt det som alla chefer och ledare förväntas göra mot oss anställda.

Jag tycker mig ha sett att det från de anställdas positioner finns en stor misstro till management och ledarskap, framför allt den paketerade formen där vi talar om färger, om arbetsfördelning, om timemanagement, om självledarskap osv, när det viktigaste är den praktiserande och mellanmänskliga aspekten. Det finns inget mer enerverande med en chef som nyligen varit på en kurs, eller läst en bok, som ändrar sitt beteende över en natt. Visst kan det mycket väl vara till det bättre, men det förekommer också till det sämre. Plötsliga skiften i beteenden är alla känsliga för, skapar misstanke och oro hos dem runt omkring. Men kanske är det så att det även finns något viktigt för oss anställda att lyfta här som skulle kunna bidra till den egna positionen, situationen och även en känsla för den plats vi spenderar så mycket tid på.

Ytterligare en aspekt som särskilt intresserar mig inom management och ledarskap och som ställer till det enormt för ledaren och den anställde idag och det är okunskapen om och oviljan att erkänna den maktstruktur som alltid råder på en arbetsplats. Den finns alltid där, hur man än vrider och vänder på situationen och alla förstår eller känner någonstans att hierarki och makt finns mellan människor. Men oj så det ställer till det när man försöker låtsas att man kastat ut hierarkierna från kontorslokalerna, och nu minsann är alla polare med varandra och man kan vara lika förtrolig med chefen som man kan vara med sina vänner. Filosofen Slavoj Žižek väckte min medvetenhet kring det här när han i sitt sedvanliga raljanta sätt drog sig i näsan och ryckte i sin tröja: “Your boss is not your friend!” För att inte fastna i kategorier av gott och ont, bra och dåligt, tycker jag inte att man ska tolka Žižek som att han menar att chefen är ens fiende. Nej, jag menar att man bör se på relationen chef-anställd som en där maktbalansen är ojämn mellan parterna. Det betyder inte att någon är ond eller elak mot en annan, utan bland annat att den med mer makt har ett större ansvar för relationen och att man i den relationen aldrig kan utgå från att det är jämställt som det (idealiskt sätt) är mellan vänner.

Som tur var är min erfarenhet att även om jag haft en chef som jag varit på samma våglängd som, en person som jag i ett annat sammanhang kanske skulle kunna utveckla en vänskapsrelation till, så har chefer nästan aldrig tid att komma sina medarbetare så nära att den förtroligheten kan skapas. Likväl har jag träffat många chefer som inte förstått att de passerar en gräns när de försöker stiga ner till medarbetarens nivå, du vet den där typen som ska vara tjenis med dig. Med andra ord skulle inte jag säga att det är allt för vanligt att relationen mellan chef och anställd förefaller som en vänskap. Däremot är det vanligt att chefer försöker skapa den förtroligheten till sina anställda, troligen på fler faktorer än bara ovilja och okunskap. Oavsett anledning är den problematisk för många anställda.

Jag har en bakgrund inom filosofi och är intresserad av det teoretiska så jag kan lova att det som kommer härefter inte kommer att vara mina anekdoter om att vara anställd. Mitt syfte är att möta en kunskapssfär från dess andra sida, att föra in kritiska element och att belysa aspekter som tas för givna eller ligger dolda.

/A