För några dagar sen dök en artikel upp i ett av mina flöden om modeordet agil. Några av er läste säkert SVTs annons där de söker en strategisk enterprise agile coach, en annons svårt tyngd av ordet som bevisar att den som skrivit annonsen antingen inte brytt sig om att försöka nyansera begreppet eller förstått vad det betyder. För mig är det ett ord som aldrig riktigt satt sig, kanske för att det är ett ord som liksom inte riktigt passar in i svenskan. Ofta handlar det om att vissa ord blir uttjänta och att man då vill byta ut dem mot något nytt. I det här fallet skulle jag vilja påstå att det är ett utbyte av det gamla hederliga flexibel, men med en viss förskjutning av betydelsen.

I många platsannonser kan man läsa båda de här begreppet (men sällan eller aldrig i samma annons), ju högre upp i rankerna man kommer desto mindre flexibel desto mer agil. Alltså finns det även en värderingsskala här. Det är mindre attraktivt att vara flexibel, du är mer utbytbar som flexibel. Som agil är du däremot mer attraktiv och det är en egenskap som är förknippad med nyckelroller på ett företag. Jag skulle också kunna skriva att du betraktas mer som en dörrmatta när du beskrivs som flexibel, någon som snällt ska foga sig till andra. Den agila däremot har ett utrymme att göra som hen behagar och kan se och navigera i komplexitet och flera parametrar med lätthet, åtminstone är det vad som sägs. Ni ser ju att även jag börjar glida på betydelserna och skapar en större glipa mellan begreppen.
Man skulle ju kunna testa att byta plats på begreppen. Den som är agil är anpassningsbar, utbytbar och mindre attraktiv. Men den som är flexibel har handlingsutrymme, hanterar det komplexa och har en nyckelroll. Till och med jag tycker att det ser något fel ut.

Hur kan man då tolka de här två begreppen som arbetstagare? En arbetsgivare som uttryckligen söker en person som är flexibel vill jag hävda ger uttryck för att den roll man befinner sig i är styrd till stor del av faktorer, omständigheter eller personer som den i rollen inte själv kan styra över. Alltså befinner man sig i en position där man kommer ha mindre eller lite utrymme att påverka och bestämma över sin arbetssituation.
Utöver det så förknippas även den flexibla personen med att vara glad eller nöjd över den ofrihet hen befinner sig i. Med andra ord ett slags anpassande utan motstånd. Du ska göra som du blir tillsagd och det med ett leende på läpparna.

Det raljanta å sidan, den agila har ju ungefär samma press på sig här. Rollen ska vara formbar, och fortfarande vill jag hävda utan större motstånd, för att anpassning innebär att man inte gör motstånd. Däremot försöker man skapa en illusion genom ett nytt begrepp att det handlar om en större rörelsefrihet, attraktivitet och att få vara smart. Dock finns samma aspekter här, att man genom anpassning måste se till att låta någon annans vilja drivas igenom eller kanske även driva igenom någon annans vilja.

Självklart är det här inte sant i alla fall, det vill jag inte hävda för verkligheten är komplex och varje situation unik, men den generella tendensen som jag tycker mig se går i den riktningen. Och till det ska tilläggas att för att en grupp ska kunna fungera och hålla ihop kan den inte bestå av personer som alla har en benhård vilja där ingen vill anpassa sig. De flesta vet av erfarenhet att en sån grupp inte kommer någonstans och ofta slutar det med att några blir oense. Men det finns andra element som också påverkar vikten av anpassningsbara anställda (du kan också byta ut det mot individer), t.ex. effektivitet, innovation och utveckling. Genom att många anpassar sig kan man mer effektivt driva igenom innovationer som leder till utveckling, och som man är matad med idag så är det här ju något positivt. Men kanske borde vi alla sätta ner foten och ifrågasätta det här? Bli lite mindre anpassningsbara och ställa lite mer krav på alla de som smäller upp det här i våra ansikten. Helt enkelt att låta saker och ting ta lite längre tid och vara lite mer osmidiga.

/A