För vissa är ensamhet inga problem, men för en stor del är det riktigt tufft och tungt att genomleva. Själv har jag ett kluvet förhållande till att vara ensam och att vara i grupp, men genom åren har jag lärt mig av en mängd olika konstellationer och grupper att jag behöver vara i ett kontinuerligt sammanhang med andra personer för att må bra.

En av mina värsta erfarenheter av ensamhet på jobbet var när jag arbetade på en arbetsplats där nästan alla mina kollegor var nära pensionsålder och ingen av oss delade något gemensamt intresse eller delade några kulturella referenspunkter. Jag var vid den tidpunkten över 25, så åldersskillnaden var i vissa fall nära 40 år. Ålder i sig ser jag inte som ett hinder för att känna gemenskap, men just här blev det påtagligt i form av att de ofta gillade att kommentera på att jag var yngre på olika sätt och i flera fall behandlade mig som att jag vore ett barn. Personerna jag jobbade med var alla hyggliga och vänliga för det mesta, men för mig räckte inte det för att känna gemenskap. Det gick ganska fort till att jag bestämde mig för att söka mig vidare på grund av det här.

För mig fanns det inget alternativ annat än att byta jobb, det var dessutom för mig bara ett jobb jag gick till för att kunna ha en inkomst och till viss del skaffa mig en del erfarenheter jag på pappret saknade. Men för alla är det inte möjligt att byta hur som helst, man kanske bor i en liten stad, inte orkar, har svårt att se värdet i det man själv kan bidra med och därmed saknar självförtroendet att söka sig någon annanstans och en rad andra anledningar som hindrar en.
Det jag vill ta fasta på nu är inte något hurtigt om att du själv kan ta intiativ till kontakt eller skapa sammanhang där du kan träffa nya kollegor eller komma befintliga närmare. Allt sånt tycker jag att du ska ta modet till dig att göra om du orkar och vill. En erfarenhet jag gjort på det området är att många kommer att följa med om någon tar första steget, så våga är ett starkt tips. Men det jag vill komma in på nu är konsekvenser för gruppen och den anställde på arbetsplatsen när ensamhet sprider sig.

En grupp kan vara skrämmande, det känner nog de flesta till. Ser vi en grupp vi inte vet något om, och kanske har svårt att relatera till, en sen kväll ute blir vi genast på vår vakt. Som ensam kan vi uppleva oss som svaga gentemot gruppen. Det här är inget som skiljer sig för en chef, som trots allt också är en person. Alltså kan vi föreställa oss att en chef som inte har en stark förankring i den grupp hen leder också kan uppleva gruppen som skrämmande. Det kan skapa en osäkerhet hos den anställde eftersom många utgår från att chefen är den som har auktoritet och lugn. Alltså den som inte borde tycka att någon är skrämmande.

Ensamhet hos kollegor är i min mening ett stort problem som inte bör uppstå på en fungerande arbetsplats. Men på en arbetsplats som systematiskt slår split mellan sina anställda kan det här vara ett verktyg för att styra verksamheten i en riktning som man själv önskar på ett förtäckt sätt. Eller som beskrivet ovan, att man själv är skrämd av en grupp och därmed inte har förmågan att ena gruppen utan splittrar upp den för att skapa lugn hos sig själv.
Hur menar jag då med att man systematiskt splittrar gruppen? Jo, genom att man inte låter de anställda komma nära varandra, något som behövs för att kunna förmedla kunskap och erfarenheter mellan kollegor, skapa tillit och gemenskap, skapar man en miljö där man snarare konkurrerar än samarbetar, misstror snarare än litar på varandra. En sån här miljö odlar ”ensam är stark”-attityd och avgränsar kollegor från varandra. Ensamheten kommer få det att kännas som om det varje individ upplever är unikt för hen. Det kan skapa ytterligare känslor om att man är ensam och försvårar kontakten till andra personer. T.ex. om man blir utsatt för något, säg en kollega som försvårar i ditt arbete genom att undergräva andra kollegors förtroende för dig så kanske du inte vågar berätta det här för din chef eftersom miljön i sig och personerna som arbetar där inte är trygga nog för dig att våga berätta. Du kanske då börjar tänka att det är på grund av dig som det här uppstår, eller att du inbillar dig eller att ingen kommer bry sig om du tar upp saken. Alla dessa delar bidrar till att du håller dig allt mer för dig själv, men likaså håller sig dina kollegor för sig själva. Det här är en form av manipulation som avser att undergräva din omdömesförmåga så att du blir tillräckligt försvagad för att inte orka göra motstånd. När du har ett kontaktnät där det här inte påverkas talar du med största sannolikhet öppet om problem som uppstår och du får stöd i det. I miljö med personer som sätter det här i system vill man inte att kollegor ska prata med varandra eftersom att det kommer leda till konsekvenser för de som gynnas av det här systemet. Alltså kommer de här personerna att göra allt de kan för att bibehålla strukturen.

Som du förstår är det genom tvivlet som de här personerna upprätthåller systemet och det största hotet mot det tvivlet är att alla de som tvivlar börjar prata med varandra och inser att de inte är ensamma i det de upplever. Därför är det viktigt att man talar med varandra, tar upp problem och gärna inte bara på tu man hand utan också i grupp. Genom kommunikation får man inblick i vad andra ser och upplever, och berikar gruppen med många perspektiv. Utöver det så är diskussion i grupp bra eftersom att du får skydd av andras närvaro och kommer hindra en person som gaslightar att agera ut i stunden. Om du försöker tackla problem med samma person helt själv så är det större risk att du snärjs in ytterligare. Kom ihåg att den här personen med låg sannolikhet kommer vilja ändra sitt beteende och saknar motiv till förändringen. Cynikern i mig säger att en sån här person också tycker att hen är smartare än den manipulerade och därför också så pass arrogant att hen vägrar lyssna. Att lyssna till någon som är mindre smart vore helt befängt eftersom kopplat till hens bild av färdigheter är att den som är mindre smart alltid är det i allt och därmed aldrig har något av vikt att säga. Tar du upp problem i grupp får du förhoppningsvis stöd från andra, visar vägen för de som känner något liknande men inte vågat säga något själv. Men också ger det en möjlighet att adressera problem innan de blivit för stora.
Här finns det säkert en rad experter som är bättre än jag på konflikthantering, och om du försöker ändra på en sån här situation på din arbetsplats så skulle jag läsa på om saken ordentligt för att få bästa effekt. Lita också på ditt eget omdöme! Min avsikt är att peka på vilka effekter som kan uppnås med hjälp av den här typen av agerande. Och vad som kan hända om du försöker gå in i en konflikt med den här typen av person.

Med det sagt så är det här en rätt allmängiltig reflektion över ensamhet. Många gånger när man börjar prata med andra om det som tynger en och som bidrar till känslan av ensamhet, visar det sig ofta att man just inte är ensam i det man känner och erfar. Bara den bekräftelsen tycker jag lättar på känslan och gör att man känner gemenskap med den man berättar för. Våga tala med varandra. Våga berätta om det är något som inte känns bra. Och om du inte vågar ta det med någon på jobbet kontakta ditt fack.

/A