Som äldsta syskonet har jag alltid haft en stark känsla av ansvar och också varit bra på att inta rollen som den ansvarige. Det gör också att min syn på ansvar färgad av mina erfarenheter. Någon bör ta ansvar och ju högre upp i en hierarki desto mer ansvar innebär rollen. För mig är det också svårt att inte förbi se att man vill undvika att ta ansvar för det man själv kan stå ansvarig för. Innehar man en ledande position kan man dock hamna i situationer där man behöver ta ansvar för någon annans handlande, vilket så klart faller utanför att ta ansvar för det man kan ta ansvar för, man hamnar i en mer komplex relation där man får ta ansvar för andra vuxnas ageranden. Andra vuxna som man inte kan styra och som man kanske också gett förtroendet att styra sitt arbete utan större inflytande från dig som chef.

Nyligen hamnade jag i en diskussion om en kollega som inte kunnat sköta sina uppgifter av för mig helt rimliga skäl. Skäl som alla hans överordnade vet vad det innebär och skulle kunnat kontrollera och tagit ansvar för då de själv varit i samma situation. Kollegan har fått problem att sköta sina uppgifter och det har börjat spilla över på många kollegor som får täcka upp utanför sina vanliga arbetsområden. Friktion har helt enkelt börjat uppstå och när jag diskuterad med den andra kollegan stod vi på var sida om frågan om ansvar. Enligt mig var det upp till cheferna att ta med i kalkylen att det här kunde uppstått och backat upp med stödjande kollegor eller konsulter. Men min kollega tyckte att det var vår gemensamma kollegas ansvar att se till att utföra det hen sagt att hen skulle göra. Där och då var jag inte särskilt nyanserad i mitt tyckande, men det fördjupade mig återigen i frågan om ansvar. Det som är svårt med frågan är ju huruvida om någon ska pekas ut som ansvarig och vem det i så fall är. Är det chefen eller den anställde som är ansvarig när något inte blir gjort? I många fall går det nog inte att dra en skarp linje mellan de två, båda är ansvarig men på olika sätt utifrån sina roller.

Jag vill hävda att det idag är få som vågar ta på sig ansvar. Och att det därför uppstår situationer som eskalerar och förvärras på grund av att man varken förstår vad ansvar innebär på ett djupare plan men också en neurotisk inställning till hur andra ska reagera på att man tagit på sig ansvar för något. Oftast uppstår ju frågan i samhällsdebatten när någon gjort något stort fel (men man tar ju också ansvar när något går rätt, det ska man inte glömma). Då börjar det valsas runt om vem som är ansvarig och man börjar prata om protokoll och rutiner, pekar fingret i olika riktningar och försöker genomföra olika avledningsmanövrar. Ta bara exemplet med barnmorskornas situation och de sittande i landstinget i Stockholm, ingen har velat ta på sig ett ansvar för beslut som fattats utan man valsar runt problemet så länge som det går trots att det kostar liv, kvinnor skadas vid förlossningar och man bränner arbetskraft. Inte ens när det gått så långt som massuppsägningar har Svenonius&co krupit till kors och sagt att de beslut de fattat varit felaktiga och att de ber om ursäkt för det. Nog om det, jag jobbar inte inom vården och kan inte ge annat än en betraktares blick på saken. Poängen är att det följer det mönster jag vill belysa här. Saker går fel, man begär att de som bör ta ansvar ska ta ansvar, de personerna i sin tur flyr ansvaret tills de inte längre kan fly och försöker täcka över att de förvärrat situationen genom att inte ha tagit ansvar tidigare.

Varför är det då så få som tar ansvar? Tillåt mig att bli spekulativ, för det första lever vi i ett så individualistiskt samhälle att vi inte längre kan se vikten av att vara en del av en grupp, att det i en grupp också finns en tillit som bygger på faktorer som att varje person vet hur och var ansvar fördelas och finns. I vårt samhälle handlar det istället om att armbåga sig fram, förstärka sin egen position och ständigt vara på jakt efter nästa sak som kan gynna en själv. Att självmant ta på sig ansvar när man lever på så sätt innebär att man måste tvinga sig själv att både stanna upp men också riskera att lämna ifrån sig fördelar som tex makt och inflytande. För om du tar ansvar måste du också ta hänsyn till någon annan, förstå en eller fler andra personer och hur du påverkat dem här (nu pratar jag framför allt negativt) och också erkänna att du gjort också just det. Det måste ju inte innebära att du förlorar en position, men det finns en risk förknippat med det som få är villiga att spela med. Och det kan också förhindra din framfart för att ta dig vidare på en stege av framgång på precis samma sätt som när du äventyrar din position. Det är vad jag skulle vilja hävda en existentiell risk för du utsätter dig för att vara i andras nåd. Jag kommer återkomma till saken utan tvekan.

/A